För många är omställningen till ett liv utanför sportarenan långt ifrån enkel. Nacka Skoglunds öde känner vi till. Han är långt ifrån ensam om att som idrottsman ha fått problem med alkohol efter karriären. Kan det vara så att problemdrickande ofta börjar när man befinner sig i en jobbig fas av livet?

- Ja, man vet att stress driver användningen av alkohol och droger. Och det kan vara just en sån stress att sluta med sitt idrottande. Det blir väldigt stressfullt att försöka hitta en ny tillvaro och en ny mening. Sen tror jag också att en del idrottsmän är väldigt kicksökande och det brukar vara en av många faktorer som spelar in då man utvecklar ett missbruk eller ett beroende, säger Stefan Borg.

Extrema förhållningssätt

Några vetenskapliga studier där man kunnat belägga ett samband mellan elitidrottande och alkoholproblem känner Stefan Borg - alkoholläkare och docent i psykiatri vid Karolinska Institutet - inte till.  Däremot har han i sitt yrkesliv stött på flera före detta idrottsmän som fått honom att fundera över om det kan finnas någon slags samband.

- Många idrottsmän är väldigt extrema i sitt förhållningssätt. Man har en personlighet som vill driva frågor extremt, man vill slå det här rekordet, man vill vara värst. De här egenskaperna har säkert varit till nytta för de här personerna under deras aktiva karriär, men senare blir det snarare dysfunktionella egenskaper i den lagomtillvaro man kanske försöker inrätta sig i.

Stefan Borg menar också att idrottssverige ingalunda är alkoholfritt och att det kan vara ett problem för de som har mottaglighet för att utveckla alkoholberoende. Det är inte svårt att hitta stöd för Stefan Borgs uppfattning. En magisteruppsats från Gymnastik- och idrottshögskolan 2007 visade exempelvis att idrottarna drack alkohol oftare än genomsnittet för sin åldersgrupp (17-18 års ålder). Möjligen roligt för de som inte hade anlag för alkoholberoende, mindre roligt för de andra.

Björn, som egentligen heter något annat, var för ett antal år sedan framförallt en framgångsrik handbollspelare, men även fotbollsspelare. Idag minns han tillbaka på idrotten med en kärlek som hörs i hans röst.

- Jag älskade att stå i mål i handboll. Träningarna var jätteroliga. När det var skotträning körde vi först till 21, jag eller utespelarna, räddningar eller skott. Jag älskade fotbollen också. Jag älskade kamratskapet.

Firande efter segrar

Det var en stor glädje i segrarna, endorfinkickar och segerrus duggade tätt. I unga år firades med korv och pommes frites, senare genom att man gick ut och dansade och festade, vilket också förekom på träningslägren. Björns berättelse är inte bara en historia om glädje och segrar utan också om ett drickande som skulle komma att accelerera. 

- Jag erkände det inte som ett problem, men jag spårade ur ganska ofta när jag drack. Jag hade ingen spärr. Jag började dricka hårdare efter kanske fyra öl. Hundratals gånger har jag druckit tills jag inget kommer ihåg. Tänker jag tillbaka så var det nog redan i den sena tonårsperioden som det kanske började bli ett problem.

Saknade kamratskapet

Att sluta med elitidrotten var inte alldeles okomplicerat. Särskilt saknade Björn kamratskapet i det sammansvetsade handbollslaget, att komma bort från de gamla kompisarna, en gemenskap som inte längre fanns på samma vis. 

- Det var slitsamt att komma bort från laget, jättetråkigt, vi hade spelat ihop i fem år. Men drickandet stegrades bara sakta efteråt. Det hängde ihop med arbeten också. Jag jobbade på Arlanda och det blev mycket resor.

- När jag så småningom tog tjänstledigt tre månader och åkte till Spanien var det första gången som jag drack varje dag. Inga jättemängder, men vissa dagar var det mycket. Man drack lite från tidig lunch. Där kom vardagsdrickandet.

Väl tillbaka i Sverige fortsatte inte Björn att dricka varje dag, inte till en början, men han beskriver det som att en spärr inför att göra det var borta. Med tiden blev drickandet allt jobbigare och Björn har gått igenom både behandlingar och antabuskurer. Idag har han druckit för mycket i många år och kämpar ännu för att kunna sluta. Han känner också till flera andra idrottsmän som fått alkoholproblem.

- Jo, ganska många. Inte så många som jag har kontakt med nu, men många som jag umgicks med förr.

Dryckeskultur inom idrotten

Alkoholproblem är vanligt förekommande i Sverige och det vore förstås konstigt om idrottare skulle vara förskonade. Men kanske finns det också andra förklaringar.

- Det är väl mycket kamratskapet och att den kulturen fanns, att det var tillåtet att vara bakis på match i princip. Det är framförallt där det grundläggs för många i unga år, tror jag. Om den kulturen finns ökar risken att många fastnar.

Kan det också finnas en koppling mellan kicken i att tävla och vinna och den mer destruktiva kicken i att dricka, att den ena kicken senare riskerar att ersättas av den andra?

- Det tror jag absolut. Den kopplingen är rätt stark. Det är nästan uppenbart. Men det är länge sen det slutade vara en kick för mig att dricka, nu är det bara slentrian och tristess. Men det hänger absolut ihop, det är jag helt övertygad om.

Text: Fredrik Borneskans