Visst är det synnerligen dumt att svara så korkat - men det finns en anledning. En stund tidigare har familjens tonåring kommit utrusande från datorn i sitt rum med orden: ”Pappa, pappa, jag har sett dig full.” Han stammar av upphetsning. ”Du körde bil full på TV, kom och titta!”
I ett hem där mjölk eller lingondricka oftast är måltidsdryck kommer sonens påstående minst sagt lite överrumplande. Men hans förvåning är förklarlig, precis som den frågande polisens. Åren går ju fort, och dessa två kanske föredrog Pettson och Findus framför Perstad och Glenning i tv. För visst var jag berusad, eller snarare aspackad! Det var nämligen det som var mitt journalistiska uppdrag. Jag är slutligen så berusad att två bastanta poliser får leda mig till bilen, hjälpa mig in bakom ratten och spänna fast bältet.
Polischefen öppnar baren
Det är före frukost, men sheriffen har redan dukat upp baren med olika spritsorter på motorhuven till sin polisbil. Han börjar med att servera vodka, och även i vanliga fall hör starksprit inte till mina favoritdrycker. Nu smakar det helvidrigt! När jag når den svenska straffgränsen på 0,2 promille är det dags att köra testbanan. Jag tycker mig vara skärpt, men tv-kamerorna registrerar något helt annat. Reaktionen är långsammare, och jag hinner inte bromsa eller väja undan för plötsligt uppdykande hinder.
Vid 0,5 är jag en klart dålig förare, och vid 0,75 promille blir det riktigt pinsamt. Jag känner mig oövervinnelig men beter mig som en svajmast och kör som ett svin. Mitt omdöme utanför bilen är också rejält påverkat. Gång på gång försöker jag övertala den kvinnliga polisen, konstapel Taylor, att få provskjuta hennes tjänstepistol. Min idé är att ställa upp spritflaskorna på rad och skjuta prick som cowboysarna gör i västernfilmer. Men hennes omdöme är klart bättre än mitt, och Berettan stannar kvar i hölstret. Nu väntar den amerikanska polisens drogtest. Att gå på en rak linje är omöjligt - jag snubblar och faller. Att blunda och nudda näsan är inte ens att tänka på. Allt gungar!
Tar fel dörr
När jag ska stiga in i testbilen tar jag fel dörr och sätter mig i baksätet. ”Fejkar du?” frågar tonåringen. Nej, jag kan helt ärligt säga att jag var så full att jag inte hade en aning var jag satte ner rumpan. ”Var är bältet?” En bestämd polishand klickar det på plats, och nyckelhålet tycks ha krympt. Det är så litet att jag omöjligen kan få tändningsnyckeln på plats utan hjälp.
Vi får klartecken, jag ger järnet och polisen i högersätet tar spjärn. Nu går det undan! Jag är förvissad om att jag kör som den bäste F1-förare och klarar den knixiga manöverbanan utan problem. När jag leds ut ur bilen ser jag resultatet: strike! Det ser ut som ett slagfält, och att resa upp alla plastkoner som jag lyckats sopa ner tar en lång stund. ”Över hundra” muttrar en kollega när han pustar och släpar koner inför nästa försök. Då ska man veta att med den promillehalt jag har nu får man fortfarande köra helt lagligt i länder som Cypern, England och Irland. Skrämmande! Men än värre är att vissa länder, som Kongo, Comorerna, Togo, Dominikanska republiken, Etiopien och Laos, saknar lagstiftning. Och i Vietnam finns ingen övre gräns över huvud taget.
Aldrig mer
I slutvinjetten håller konstapel Taylor i mig så jag inte ska ramla medan en annan polis förser mig med handfängsel. Mitt journalistiska uppdrag är avslutat, och vi har i tv, en gång för alla, visat att ”där spriten går in går vettet ut”. Varför gjorde vi testet i USA? Svaret är att rikspolisstyrelsen inte tillät oss att göra testet här hemma, inte ens på en avlyst bana med stålstaket och vaktande polis. Delstatspolisen i Maryland, USA, har däremot en bana avsedd just för ”drunk driving” som används för att övertyga politiker om att sänka promillegränsen, som är 0,8 i Staterna. Det är snudd på grovt rattfylleri i Sverige!
Redigeringen av programmet hade samma avskräckande effekt som jag antar att ett möte hos Anonyma Alkoholister har. Att timme efter timme detaljgranska filmsekvenserna när jag var kraftigt berusad var oerhört pinsamt. Men vad jag inte visste var att min fyllekörning tydligen blivit något av en hit på internetsajten Youtube, och det var där sonen hittade mina bravader.
Varken förr eller senare har jag kombinerat alkohol och bilkörning. Därför mitt lite kaxiga ”jo tack, i dag kör jag nykter” när den vänlige polismannen stoppade mig på E4:an. Om jag blev tvungen att blåsa i alkometern? Gissa - han hade ju inte sett TrafikMagasinet!
Text & foto: Carl-Ingemar Perstad