Om man beställde de 25 mest sålda artiklarna på Systembolaget skulle man komma hem med 23 öl och två boxar vin, en röd, och en vit, som kilat in sig på plats 18 samt 19 i 100-i-topp-listan.
De 23 ölen innehåller, med undantag av tre 33-centiliters, alla 50 cl och varierar i alkoholhalt mellan 4,2 och 7,5 procent. Tjugo av dem kommer från Sverige och tre från Danmark. Men ett har de gemensamt – de klassas samtliga som lager.
Inte så konstigt, med tanke på att cirka 95 procent av all världens ölkonsumtion består av just lager – övervägande ljus sådan.
Svenskarna trogna sin lager
Att vi bälgar i oss sådana mängder törstsläckande lätt, ljus lager beror i dag kanske mer på våra alltför varma bostäder än på långa, heta somrar. Men Sverige har varit lagerölet troget alltsedan det första bryggdes här år 1843.
I Sverige dricker vi numera ungefär 227 miljoner liter öl per år, varav 215 miljoner liter ljus lager och 4 och en halv miljoner liter mörk lager. Lagerölen upptar fem sidor i Systembolagets katalog, mot två och en halv för ale. Plus en och en halv samlingssida för porter & stout, veteöl, spontanjäst öl och specialöl. I den sistnämnda lilla kategorin, med endast tre sorter, finns dessutom ett par berömdheter – ett "rököl" och ett "ångöl" – som per definition också kan klassas som lager eftersom de är underjästa öl.
Öl långt före Jesus tid
Den stora skiljelinjen i ölets värld går nämligen mellan lager och ale, mellan underjästa öl och överjästa. Lagerjäst jäser vid lägre temperatur och sjunker till botten av jäskaret, medan alejäst jäser vid högre temperatur med jästen skummande på ytan.
Ölets historia går långt tillbaka. På babyloniska lertavlor från 4300 före Kristus har man funnit recept på öl, och långt innan dess framställde förhistoriska nomadfolk öl av vatten och vildväxande spannmål eller andra växter. I kulturer utan vinodling fick man ta den ölråvara som naturen bjöd, agave och majs i Mexiko och Sydamerika, hirs och kassava i Afrika, ris i Japan och vete i Kina, råg i Ryssland och korn i Egypten. Romarna föredrog vin men bryggde även "cerevisia", latin för öl.
Från att ha varit en ren familjeangelägenhet tog ölbryggarkonsten ett jättekliv framåt i klostrens hägn, vilket vi kan tacka Benedictus av Nursia (480–547) för. Han grundade benediktinerorden, under vilken även cistercienser och trappister lyder. Och trappistklostren har ju, främst i Belgien, blivit några av ölbryggarkonstens förnämligaste fästen, om än inte med lager utan med ale.
Tyskland föregångare
År 1040 grundades Weihenstephan, ett kloster norr om ölstaden München och fortfarande ett av världens ledande öluniversitet. Och nu är vi i Bayern, i närheten av Hallertau, som ungefär lika länge varit ett av världens mest berömda områden för humleodling.
På 1200-talet hade ölbryggningen blivit kommersiell i Tyskland, Österrike och England, och även här gick en skiljelinje mellan engelsmän som i avsaknad av kallare bergstrakter lagrade sin överjästa ale i källare, och tysktalande folk runt Alperna, som upptäckte att ölet blev godare och fick bättre hållbarhet om man lagrade det i kalla grottor.
Ordet lager stammar för övrigt från tyskans lagern, att lagra, och från 1400-talets början förfinade tyska bryggare den svalare jäsningsprocessen och kalla lagringsmetoden. Samtidigt utvecklades den gängse överjäsningen under kallare förhållanden med tiden till underjäst, och ölet blev ljusare och lättare i färg och smak.
Malt, vatten, jäst och humle
Reinheitsgebot 1516 – påbudet att öl endast fick bryggas av vatten, korn och humle (jästen förblev ett mysterium som löstes av Louis Pasteur först 1857) – var nästa stora steg på vägen mot den gyllene tyska lagern. Eller pilsnern, som den också kom att kallas sedan den bryggdes första gången 1842 i staden Pilsen (Plzen) i Böhmen. En förutsättning för detta var inte bara rika kornskördar och högklassig böhmisk Zaaz-humle, utan också tillgång till bayersk underjäst och ett ovanligt mjukt vatten.
Nu är det inte bara jästen som bestämmer öltypen utan lika mycket typen av malt. Om grönmalten, det groddade kornet, torkas försiktigt får man en ljusrostad så kallad pilsnermalt, som merparten av dagens ljusa öl bryggs med. Till mörkare öl, som brittisk ale, används mellanrostad "karamellmalt", och de riktigt mörka ölen som porter och stout görs med mörkrostad "färgmalt".
Mörk eller ljus - en smaksak
Beroende på vattnet (hårt vatten ger mörkare öl) och bryggtekniken (bland annat direkt eller indirekt värme) samt mängd och sort av humle finns det därför en väldig spännvidd i färg, smak och alkoholstyrka i lagerölets stora register. Alltifrån den humlebeska pilsnern till de mörkare lageröl som i Bayern kallas Dunkles eller Münchner, till bärnstensröd Wiener, till den något starkare Dortmundern, till japanska Asahi Super Dry med föga beska. Och diverse andra underjästa specialöl världen runt.
Får vi be om en sommar värdig det friskt törstsläckande lagerölet, gärna toppad med en fast skumkrona på en gyllenskimrande pils, bitte. Men en god lager matchar också allehanda mat året runt.
Text: Jan Samuelsson
Uppdaterad: 2010