Veteölets väg genom historien är långt ifrån klarlagd, men med en svensk vinkling kan den sägas gå från sumererna i det gamla Babylonien till Uppsala. Inte raka spåret, utan på dunkla omvägar innan trådarna löpte samman och slutligen bildade det vita ölets triangel mellan Bayern, Belgien och Berlin.
Rent veteöl – alltså bryggt på enbart vete – är en sällsynthet. Orsaken är att vete egentligen inte är så lämpat för ölbryggning. En blandning av korn och vete fungerar dock bra.
Hertig Vilhelm IV av Bayern påbjöd år 1516 att öl måste bryggas enligt hans nya så kallade renhetslag. Mältad säd, humle och vatten löd det spartanska receptet, som fortfarande ligger till grund för allt tyskt öl.
Renhetslagen gällde även veteölet, som på tyska kallas antingen weizen, som betyder just vete, eller weisse (vitt), vilket syftar på dess ljusa färg och skillnaden mot det vanliga, mörkare kornölet som förr benämndes braunbier, ”brunöl”.
En frisk fläkt i ölstugorna
Med sin högre kolsyra och fruktigare smak drog det vita ölet fram som en frisk fläkt genom Sydtysklands ölstugor. Dessutom hade det en furstlig glans, eftersom det bryggdes i hovets regi. År 1602 hade nämligen Maximilian I skaffat sig monopol på veteölstillverkningen. Efterfrågan sköt i höjden på brunölets bekostnad – och genom den ansenliga vinsten kunde Maximilian ställa upp en hel här på kejsarens sida, mot svenskarna, i trettioåriga kriget.
Veteölet släpptes efter hand fritt men fick ny och svår konkurrens av den tjeckiska pilsnern och den ljusa lager som i dag dominerar ölvärlden. År 1951 utgjorde veteöl bara en ynka procent av Bayerns totala ölproduktion – i dag är siffran uppe i 25 procent.
Pilsner och världskrig
I Hoegaarden några mil öster om Bryssel har man skriftliga belägg för att munkar började brygga veteöl redan 1445. Ölet blev oerhört populärt, och som mest hade den lilla staden 34 vitölsbryggerier på 1700-talet. Sedan kom pilsnern och världskrigen och förstörde festen; på 1920-talet fanns bara fyra bryggerier kvar, och 1957 var det gravöl för det sista.
Räddaren i denna veteölsnöd hette Pieter Celis, som 1966 återuppväckte Hoegaardens berömda vitöl. Tack vare honom skummar det belgiska vitölet åter friskt, även här i Sverige. Systembolagets kundtidning Bolagets mat- och dryckespanel, som i varje nummer testar drycker till olika maträtter, konstaterar förvånansvärt ofta att just veteöl är en perfekt dryck till mat.
Veteöl är ett överjäst öl. Färgen går från ljus till mellanmörk.
Ölet har ofta kvar sin jästfällning, som gör det grumligt och mer smakrikt. Det anges med Hefe (jäst) på tyska etiketter, medan det filtrerade ölet kallas Kristall.
Text: Jan Samuelson