Paris 1875. Under den ”gröna timmen”, fem på eftermiddagen, lägger sig en anismättad doft över stadens fashionablare områden. En neongrön dryck, absint, är nämligen högsta mode och har till och med sin egen ritual: En sockerbit läggs på en perforerad sked över ett glas absint, varefter man låter kallt vatten droppa på sockret tills det lösts upp och runnit ner i glaset. Sötman mildrar malörtens beska samtidigt som vattnet får absinten att bli vitslöjig.

I stället för vin

Mellan åren 1875 och 1910 ökade den franska absintkonsumtionen från 700 000 till 36 000 000 liter! Få brydde sig om riskerna med att drycken var betydligt starkare än vin, som då ansågs ofarligt och till och med ordinerades som botemedel mot alkoholism ...

Absint påstods kittla inspirationen och frigöra skapande, och många konstnärer tog hjälp av drycken för att försöka nå tidigare ouppnåeliga må. Berömdheter som van Gogh, Gauguin och Picasso föll för frestelsen, liksom Munch och Strindberg här i Norden. Skådespelaren Falanders omdöme i Röda rummet om absinten avslöjar dock en del om de farhågor som börjat cirkulera: ”Den dövar smärtan, förslöar tanken, borttager minnet och förkväver alla ädla känslor som narra människan att begå dårskaper och slutar med att släcka förnuftets ljus.”

Påstods framkalla galenskap

Från Frankrike rapporterades om van Goghs självstympning, som slutade med att han blev ett öra fattigare. Detta, liksom hans djärva lek med grälla färger, skylldes på absinten. Men det var bara en droppe i havet – allt fler tragedier började tillskrivas absinten. Fen höll på att förvandlas till fan. Men kan absint verkligen ha så nattsvarta egenskaper?

Nja, faktum är att dryckens viktigaste smaksättare, malört, innehåller tujon, ett ämne som kan orsaka nervskador med blindhet, kramper och demens. Men orsaken till mångas delirium var nog snarare en kombination av matbrist, sömnbrist och alldeles för mycket alkohol. Dessutom använde en del skrupelfria absintproducenter giftiga kemikalier för att bättra på dryckens färg.

Van Gogh var en labil och självdestruktiv själ som inte bara kolkade absint utan även åt upp en del av sina oljemålningar. En annan profil som lockades av absintens påstådda effekt var Oscar Wilde. För att stilla sin nyfikenhet tillbringade han tre dygn i absintens tecken på ett kafé. Den sista dagen fick han se blommor växa ur golvet. Hallucinationen behöver dock inte tillskrivas absinten – efter tre dagars hårt, sömnlöst supande kan vilket brännvin som helst framkalla synvillor.

Mord fick absinten på fall

För att dricka sig till tujonets giftiga effekter måste man bälga i sig sådana mängder att man sannolikt först dukar under av alkoholen. Detta visste man dock inte säkert i början av seklet. Och när absinten till slut förbjöds i Frankrike år 1915 var det resultatet av ett samarbete mellan vinproducenterna, anti-alkohol-lobbyn och en skrämd regering.

Konsumenterna hade förlorats till den gröna fen. Något måste göras. Anti-alkohol-lobbyn vädrade morgonluft efter det vettlösa supandet under ”La Belle Époque”. Debattens vågor gick höga. När Frankrike till slut sällade sig till de europeiska länder som tillsammans med USA redan hade bannlyst absinten blev det nådastöten.

Myten om den gröna fen och demonerna som följde henne har fängslat människor sedan hon förbjöds. Och eftersom tujoninnehållet har minskats till nära nog noll har flera länder återigen börjat sälja absint. Även om drycken aldrig förbjöds formellt här i Sverige såldes den inte på många år. Numera finns den dock att köpa på Systembolaget, drycken som mer än andra kommit att stå symbol för det sena 1800-talets dekadenta Paris.

Text: Staffan Brännstam