– Det är gin. Jag ska inte vilseleda er, Mr B. Det är gin.
– Ger ni barnen sprit, Mrs Mann? frågade Bumble.
– Åh, signe dem, det gör jag, trots att det är dyrt, svarade barnsköterskan. Jag står inte ut med att se dem lida mitt framför ögonen, förstår ni herrn.
Så skrev Charles Dickens 1838, och ett av barnen som fick dricka gin var Oliver Twist. Dickens var upprörd, men allt hade egentligen varit mycket värre ett sekel tidigare. Första delen av 1700-talet var alldeles förfärlig jämfört med 1800-talets London, och det berodde på – gin.
Från Holland till England
Men låt oss ta det från början. År 1574 i Schiedam utanför Amsterdam började en viss Lucas Bols att tillverka genever. Genever är ginens storasyster men oljigare och mindre kryddig. Gin är torr, smakrik och med tydlig karaktär av enbär, koriander och citrus.
Gin kom från Holland till England i två vändor. På 1500-talet tog engelska soldater med sig genevern hem från slagfälten i Holland. De kallade den ”dutch courage” – holländskt mod. Så småningom döpte man om den till gin, kort och gott.
Det var först i slutet av 1600-talet som gin slog igenom i stor skala i England. Det var när de forna fienderna Holland och England tvingades till fred. Holländaren Wilhelm av Oranien gifte sig till Englands tron – och som protestant bannlyste han naturligtvis allt som klingade franskt. Därför förbjöds eller hårdbeskattades drycker av druvor, som brandy och vin. I stället uppmuntrades inhemsk produktion, och sädessprit som gin befriades helt från skatt.
Hembränning och fylla
Vem som helst fick lov att bränna själv, och drickandet ökade i vansinnestakt. År 1730 tillverkade engelsmännen 50 miljoner liter. Bara i London fanns 7 000 ginbarer! För första gången drack vanligt folk sprit, vilket tidigare bara förunnats de rika.
För en nykter besökare måste London ha varit en mardröm vid denna tid – ett kollektivt delirium där barn, kvinnor och män raglade omkring i ett ständigt rus. Något måste göras, och olika skatter lades på krogar och destillatörer. I samma takt ökade lönnbränneriet, och ginen var ofta av usel kvalitet, ibland till och med giftig.
Snart insåg parlamentet att det var bättre att man kontrollerade ginförsäljningen. Det ledde till att det viktorianska 1800-talet – som Dickens beskriver – hade speciella ginpalats som tog hand om försäljningen.
Ginpalatsen var ofta vackra, och för en kväll kunde även de fattiga få känna sig fashionabla under kristallkronorna. Låt vara att det var samma gin deras förfäder druckit i rännstenen 150 år tidigare. För dåtidens gin var fortfarande lik genever – mild, oljig och tämligen söt.
Allteftersom åren gick kom gin att bli allt torrare. ”London distilled dry gin” blev ett begrepp – en torr gin där även kryddorna måste vara destillerade, man fick inte tillsätta essenser i efterhand.
Förbudstiden vägen till framgång
I takt med att den blev torrare blev gin populär i drinkar och klev upp från fattigmansdricka till en mer flärdfull tillvaro. Men det stora skälet till ginens framgång hos överklassen var faktiskt en lag i USA.
Alkohol totalförbjöds i 1920-talets USA, vilket innebar ett nioårigt experiment som utmynnade i gangstervälde, smuggling, korruption och ett ökat drickande. England exporterade åtskilliga miljoner liter gin till Kanada – gin som sedan hittade vägen in i USA.
Framför allt utvecklades drinkarna i de många lönnbarerna. Det var nu klassiker som dry martini, tom collins och gin & tonic föddes.
När USA släppte alkoholen fri igen spred sig drinkkulturen i rask takt över resten av världen, och till överklassen. Den populära engelska drottningmodern är ett bra exempel. Enligt tidningen the Guardian hade hon för vana att ta sig ”a triple gin before eating”, tills hon lämnade jordelivet nästan 102 år gammal.
Från att nästan ha tagit livet av den engelska befolkningen på 1700-talet finns i dag ginen i varje fashionabelt hus i hela världen. Inklusive Buckingham Palace.
Text: Christina Heinä Liman