Maltwhiskyintresset har blivit en riktig folkrörelse i Sverige. Det går att köpa över 500 olika sorter via Systembolaget, och whiskysällskap ploppar upp som svampar ur jorden.

De hårdaste män får något drömskt i blicken när de berättar om någon whisky som gjort särskilt djupt intryck, och årgångar, distrikt och lagringstermer far genom luften under livliga diskussioner.

I Skottland har man dock en mer jordnära inställning. Blended whisky utgör med 95 procent av produktionen fundamentet varpå samhällsekonomin vilar, medan den dyra maltwhiskyn är avsedd för utländska marknader - och dessutom står för det romantiska skimret. Och skotten är ganska kallhamrad i sitt förhållande till maltwhisky. Den är för dyr helt enkelt.

Mystik kring enkel tillverkning

Det är spännande att få se hur whiskyn verkligen producerades, fjärran från de PR-fernissade besöksloungerna, de skotskt romantiska filmförevisningarna och de väloljade guiderna. De fyller alla samma syfte: att lägga ett mystiskt skimmer på en enkel process:

* Korn - från var som helst i världen - blöts och gror, torkas kanske med torvrök och blir till malt.
* Vatten - mjukt källvatten ska det vara enligt de flesta skottar, med några undantag. Bill Lumsden på det nordskotska destilleriet Glenmorangie menar att vattnet visst kan vara hårt för att kunna ge en fruktig och lätt whisky. Det finns till och med destillerier som använder kommunalt vatten (som brukar vara väldigt klorerat i Skottland).
* Jäst - också den var som helst ifrån.
* Destillera två gånger i kopparpanna, och låt råspriten ligga minst tre år på ekfat, gärna sådana som tidigare innehållit bourbon eller sherry. Klart!

Destilleringen har betydelse

Jobbet är dock tungt och dammigt, och man använder en typ av elektriska snöslungor för att vända malten. Den måste hålla exakt rätt fuktighet, annars kan den ruttna - eller låta bli att gro. Efter en vecka torkas malten i en torveldad kölna och blir rejält rökig.

När malten torkat mals den, blandas med vatten och blir till mäsk som får jäsa till en styrka av uppemot 8 procent. Då silas den. Därefter bär det av till den första destilleringen i de typiska kopparpannorna, där spriten blir runt 25 volymprocent stark. Sedan är det dags för destillering nummer två, och det är då man tar ut "hjärtat", själva råspriten, som sedan ska bli maltwhisky.

Pannans form och storlek är mycket viktig för smaken på whiskyn. Ju knubbigare, större och kortare halsar - som Laphroaigs - desto råare och smakrikare whisky.
Raka motsatsen gäller för Glenmorangie. Bill Lumsden igen:

- Vi har de högsta halsarna av alla, och små pannor. Då orkar inte så många aromer följa med ända upp, och whiskyn blir väldigt fruktig och elegant och knappt rökig alls.

Tillverkningen är A och O när det gäller Laphroaig. Lagringen är inte lika avgörande.

På Glenmorangie är däremot fatlagringen betydligt viktigare.
- Vår maltwhisky är fruktig och snäll, den bidrar i sig bara med drygt en tredjedel av smaken. Resten kommer från faten, säger Bill Lumsden.

Olika fat ger olika smak

Så var också Glenmorangie det första destilleri som på allvar fördjupade sig i alla möjliga experiment med fat. Port, madeira, cognac, hermitage etcetera. Den päronsmakande, karamelliknande råspriten passar utmärkt att "smaksätta" med hjälp av olika aromer i de skilda fattyperna. Och det är något som många destillerier hakat på. Att låta whiskyn ligga det sista halvåret på ett fat som tidigare innehållit något annat gör att bredden på destilleriets sortiment kan bli oändlig.

Iain Henderson, legendarisk före detta chef för Laphroaig, kontrar:

- Vår råa, rökiga whisky står för 70 procent av smaken, bara 30 procent kommer från faten.

Så blir också Laphroaig bäst i enkla, använda bourbonfat, som förstärker rökigheten utan att bidra med så mycket smak själva.

Det finns alltså alla slags typer av maltwhisky - från eleganta, nästan orökiga till riktiga tungviktare som smakar tjära och rök.

Text: Christina Heinä Liman