Ingen annan sprit har så mycket på sitt samvete som rom. Ingen annan sprit har spelat en så stor – och grym – handelspolitisk roll. Ingen annan sprit har orsakat sådana folkförflyttningar.
Rommens historia börjar år 1493, då Christofer Columbus gjorde sin andra resa från Kanarieöarna till Västindien med sockerrör i lasten. Växten planterades bland annat på Puerto Rico, Jamaica och Kuba.
Först utvanns bara socker; det skulle dröja över hundra år innan man började destillera biprodukten vid sockerutvinningen, den mörka melassen. Och därifrån till dagens olika romstilar – alltifrån lätt vit till tunga, fatlagrade och aromatiska varianter – var det en ännu längre väg.
Rommen breder ut sig
Spanjorerna planterade sockerröret på Stora Antillerna, portugiserna tog det till Brasilien och holländarna till Guyana. På Barbados lärde man sig snabbt att odla sockerrör från Brasilien, och sedan tog det inte många år förrän ”det stärkande vattnet från Barbados” blev populärt på andra sidan Atlanten.
På Barbados kallades drycken rumbullion, ”stort tumult”, och sedan det kortats till rum ansåg barbadierna att det var på deras ö som den nya spriten hade fått sitt namn. Och med världens äldsta romdestilleri – Mount Gay, fortfarande i drift – hävdar man att det var härifrån som drycken spreds över världen. Fransmännen på Martinique och Guadeloupe ville förstås ha ett ord med i laget och kallade drycken rhum.
Holländare och spanjorer bidrog med sina versioner, men det här ordkriget var bara en storm i ett grogglas jämfört med den verkliga kampen om sockret och dess värdefulla biprodukter – melass och rom. Engelsmän och fransmän stormade in i Karibiska havet för att lägga beslag på de öar som spanjorerna inte hunnit ockupera.
Straffångar, äventyrare och slavar
Från 1620-talet och 60 år framåt utkämpades ett blodigt krig där England och Frankrike bussade sina legoknektar – pirater rekryterade bland förrymda straffångar och äventyrare – på varandra och på den spanska flottans sockertyngda fraktfartyg.
Odlingen av sockerröret var arbetskrävande. Portugiserna hade börjat importera slavar från Västafrika till Brasilien och höll dem delvis i schack med ett slags sockerrörsvin – en dryck som senare skulle destilleras till cachaça, den vita brasilianska rommen.
En handelsrutt kallad ”Onda triangeln” etablerades mellan Europa, Västafrika och Västindien. New England kastade sig in i slavhandeln och skapade en ny triangel från Rhode Island, dit man hämtat melass från Västindien och gjort rom, till Västafrika, där romen byttes mot slavar som sedan byttes mot melass i Västindien – och så tillbaka till New England. Bara under 1700-talet beräknas över fyra miljoner västafrikanska slavar ha sålts till Västindien. Slaveriet i de engelska och franska kolonierna upphörde först år 1833 respektive 1848.
Olika romstilar
Med så många aktörer och nationaliteter utspridda på så många öar är det inte underligt att det uppstod en mängd olika romstilar. Skiljelinjen går mellan de franska beteckningarna rhum agricole och rhum industriel. Den senare destilleras av melass i industriell skala – vilket ger en lätt vit rom (vanlig i Puerto Rico, Kuba och många andra romproducerande länder utanför Karibien).
Rhum agricole görs av sockerrörsjuice som efter jäsning destilleras i en så kallad enkelpanna. Detta är enligt fransmännen på Martinique och Guadeloupe den äkta varan. Destillatet kan vara ofärgat och olagrat (agricole blanc eller grappe blanche) och används då som drinkmixer. Spriten kan också lagras på fat, vanligtvis amerikanska bourbonfat, men även på fat av fransk ek eller en kombination. Efter tre år får rommen kallas vieux rhum men kan lagras vidare i årtionden, då färgen mörknar och priset stiger. I slutänden njuts den som en avec, helt i klass med den finaste cognac eller armagnac.
Olika ursprung
Medan de franska öarna excellerar i mer komplext sockerrörssaftiga rhum agricole-produkter, ofta kallade Martiniquerom, och de spansktalande öarna i huvudsak framställer lätt vit rhum industriel, så kallad Puerto Rico- eller Kubarom, intar de engelsktalande öarna och Guyana en sorts mellanställning. Romen görs huvudsakligen av melass, men stilarna har ett färgspektrum från ljus (silver) till gyllene (golden) och mörk (dark), och smakerna varierar från lättare till tyngre i Guyanas Demerararom till den verkligt tunga aromatiska Jamaicarommen. Barbadosrom går en gyllene medelväg.
Guyana, Jamaica och Barbados hade förr hundratals destillerier; i dag finns bara ett tiotal kvar. Trots det har romproduktionen en ljus ekonomisk framtid på många av Karibiens öar. Framför allt som rommen blir allt bättre och alltmer efterfrågad världen över.
Text: Jan Samuelson
Denna text, ursprungligen publicerad i Systembolagets kundtidning Bolaget, återges här i något förkortat skick.