Lär dig mer om gin

Gin är en av de mest trendiga spritdryckerna just nu. Mindre destillerier har växt fram och man experimenterar mycket med kryddningen. Här tittar vi lite mer på ginens historia och tillverkning.

Först lite historia

År 1575 i Schiedam utanför Rotterdam började Lucas Bols att tillverka agua juniperi eller genever i kommersiell skala. Genever är ginens föregångare, men är en oljigare, aromatisk och mindre kryddig sprit. Den kan vara fatlagrad såväl som sötad, färgad och smaksatt. Genever, eller jenever, är en mycket populär dryck i de länder som drycken produceras i, vilket är Nederländerna, Belgien samt delar av norra Frankrike.

Gin är torr, smakrik och med tydlig karaktär av enbär. Bland övriga kryddor som används hittar vi bland annat korianderfrön, angelikarot och citrusskal. Gin kom från Holland till England i två vändor. I England kallades den till en början "dutch courage", holländskt mod, men man döpte snabbt om drycken till gin. På 1600-talet blev gin lite av en nationaldryck i England och under 1700-talet var konsumtionen bland fattiga storstadsbor så stor att regleringar och lagstiftning var tvunget att införas.

In i finsalongerna

På 1800-talet tog ginen steget in i de finare salongerna och blev nu betydligt torrare och lättare. Under första halvan av 1900-talet, innan vodkan på allvar slog igenom på exportmarknaderna, var gin det givna valet att blanda drinkar och cocktails på. Efter att stadigt ha minskat i popularitet började gin komma tillbaka under mitten av 1980-talet tack vare nya varumärken och en satsning på premiumversioner. På 2000-talet har intresset för gin fullkomligt exploderat och små och stora producenter över hela världen tillverkar nu gin med personlig touch. I och med att gin i regel inte fatlagras och därför kan säljas relativt omgående är det en populär spritsort bland småskaliga producenter som gärna experimenterar med olika smaksättare. 

Att tillverka gin

Det vanligaste och billigaste sättet att producera gin är att hälla essenser i brännvin. Resultatet kallas då bara "gin". "Distilled gin" är något helt annat. Kryddorna lakas då ur i sprit och destilleras tillsammans med neutralt brännvin i kopparpannor, sådana som används vid till exempel maltwhiskytillverkning. Det är visserligen en dyrare metod men ger ett elegantare och smakrikare resultat. Alkoholhalten ska vara minst 37,5 volymprocent.

Vissa kryddor och frukter macererar i spriten, medan andra läggs i korgar inne i pannan och lakas ur med alkoholångorna. Det finns även pannor med speciella korgar upphängda i pannans "svanhals". Tekniken varierar beroende på producent och typ av krydda. Citrusaromer är exempelvis lättflyktiga och tillsätts därför ganska sent.

Fyra sorters destillerad gin

  • London Dry Gin, torr gin med destillerade kryddor utan tillsats av smakämnen eller sötningsmedel. Det är alltså en typ av gin och ingen ursprungsmärkning - London Dry Gin kan tillverkas överallt.
  • Old Tom, sötare, fylligare typ av gin som ibland beskrivits som länken mellan genever och gin. (Ofta med en katt på etiketten.) Återupptäckt ginstil som är på uppåtgående.
  • Plymouth, måste vara tillverkad i Plymouth, sydvästra England. Saken är kraftfullt robust och är både lite sötare och starkare än London Dry gin.
  • Sloe Gin, ingen gin utan likör gjord på slånbär som lakats ur i gin, samt socker. I regel mellan 25 och 30 volymprocent alkohol.

Kryddor i gin

Upp till 120 olika kryddor får användas i gin, men normalt handlar det om 6-10 stycken. Gin måste alltid ha enbär som dominerande krydda. Nyskapande producenter använder ibland omogna bär för att även släppa fram andra kryddor. En vanlig fördelning kan vara 40 procent enbär, 40 procent korianderfrö och 10 procent angelikarot. Resterande är en kryddblandning där några av de vanligaste är: lakritsrot, apelsinskal, citrus, bergamott, paradisfrön, irisrot, kanel, ingefära och bittermandel. Ju fler "rotkryddor" som används, desto torrare blir ginen.

I takt med att gin fått en renässans som småskalig- och hantverksmässig sprit är det idag inte ovanligt med smaksättare som rosenblad, gurka, humle med mera. Vissa producenter experimenterar även med fatlagring.