Övriga starkviner

Starkviner tillverkas i princip överallt där det produceras vanligt vin. Här kan du läsa om några kända starkvinstyper.

Marsala

Vinet är uppkallat efter hamnstaden Marsala i provinsen Trapani på västra Sicilien. Marsalavinet skapades i slutet av 1700-talet av engelsmän, som hällde druvsprit i det lokala vinet för att det skulle tåla de långa sjöresorna till Storbritannien. Numera framställs marsala genom tillsats av sprit och/eller koncentrerad druvmust i vin.

Olika typer och färg på marsala

Det finns flera olika typer: oro (guld), ambra (bärnsten) och rubino (rubinröd). Dessa kan vara alltifrån torra (secco) till mycket söta (sweet).

Marsala är dessutom indelad i fem klasser, beroende på hur lång tid vinerna har fatlagrats:

fine är ett enkelt vin som lagrats ett år

superiore har vilat minst två år på fat

superiore riserva kräver fyra års fatlagring

vergine har legat minst fem år på fat och

vergine stravecchio lagras tio år eller mer.

Marsala framställs till största delen av de lokala gröna druvorna catarratto, grillo och inzolia.

Mavrodaphne

Mavrodaphne of Patras tillverkas på Peloponnessos i Grekland. Det röda, söta och fylliga starkvinet är uppkallat efter den blå druvan mavrodaphne. Det varma klimatet ger ofta vinet en lite bränd karaktär. Vid tillverkningen tillsätter man druvsprit i vinet och får då en alkoholhalt på runt 15 procent. Därefter lagras vinet några år på ekfat före buteljering.

Starkviner av muskatdruvan

Starkviner av den aromatiska muskatdruvan görs i många länder. Tillverkningen kan variera, men oftast jäser vinet till ungefär 7-8 procent alkohol innan man avbryter jäsningen med druvsprit. På så sätt behåller man både druvaromen och mycket av sötman.

Det finns många varianter av muskatdruvan, men oftast anses muscat à petits grains vara den finaste.

På den grekiska ön Samos växer muscat à petits grains på terrassodlingar. Jäsningen av vinet avbryts tidigt med druvsprit och vinet blir sött och aromatiskt. Eftersom klimatet är hett, får vinet ofta en lite bränd smak.

I Portugal, strax sydöst om Lissabon, ligger DOC Setúbal. Där framställs starkviner av moscatel de setúbal (muscat d'alexandrie) och moscatel roxo. Ingår 85 procent moscatel de setúbal i vinet får det säljas under druvans namn, annars används enbart beteckningen Setúbal.

Alkoholjäsningen avbryts med vinsprit, sedan lagras vinet över vintern tillsammans med skal från moscatel för att förstärka den aromatiska karaktären. Efter fatlagring och buteljering säljs vinet i två stilar. En stil lagras i fyra till fem år, den andra i tjugo år eller längre (finns till och med fat med över hundraårigt vin).

 

Starkvin från Sydafrika och Australien

Sydafrika har en lång historia när det gäller muscadel – muscat à petits grains – och i dag odlas druvan mest i landets varmare vinområden. Även här avbryter man jäsningen tidigt med druvsprit. Ofta fatlagrar man vinet under en längre tid. Det får då en bränd ton och karaktär av torkad frukt.

I Australien är muskatvinerna vanligast i delstaten Victoria. Man låter druvorna bli övermogna innan man plockar dem. Efter en kort jäsning tillsätter man sprit och får då ett mycket sött och druvigt vin. Ofta lagras vinet på fat i upp till tio år.

Vin doux naturel (vdn)

Vin doux naturel (vdn) är en specialitet för södra Frankrike. Även här plockas muskatdruvorna sent för att vara så söta som möjligt.

Musten får jäsa ett litet tag innan man tillsätter druvsprit. Sedan låter man starkvinet vila i ståltank något år före buteljering. På så sätt behåller man det mesta av den fräscha druvaromen.

Beaumes-de-Venise, Rivesaltes och Lunel är några kommuner som är kända för sina vdn-viner.

Även andra druvor får användas till vins doux naturels. I kommunerna Maury och Banyuls, till exempel, är den blå grenachedruvan viktigast.

Vermouth

Ett kryddat starkvin som främst produceras i norra Italien och södra Frankrike. Vinet har fått sitt namn från det tyska ordet för malört, wermut. Det är också malört som dominerar smaken i vermouth även om många andra kryddor och örter ingår – som enbär, kryddnejlika, vanilj eller rosenblad.

Vid framställningen använder man sig av ett enkelt, vitt och torrt vin som blandas med sprit och kryddas. Vit vermouth finns både som torr och söt medan röd liksom roséfärgad vermouth alltid är söt. För den röda eller rosa färgen använder man sig av karamellfärg. En del fransk vit vermouth lagras på små ekfat utomhus i solen, för att ge vinet en mer komplex karaktär.

Cypern och commandaria

Commandariadistriktet ligger i de branta Trodosbergen på västra Cypern. De mörka, söta starkvinerna har ofta en något bränd karaktär och smaker som påminner om honung och torkade frukter.

Här odlas den blå druvan mavro och den gröna xynisteri, bägge ingår i commandaria. De väl mogna druvorna skördas vanligtvis i september och torkas i solen någon vecka före pressning. Jäsningen pågår tills den upphör av sig själv, därefter tillsätts druvsprit.

Commandaria måste lagras i minst två år på fat, ofta brukar det bli mycket längre. Före buteljeringen blandas vin från olika fat för att få fram en jämn och karaktäristisk stil.

Precis som i sherry använder man ibland ett komplicerat lagringssystem för vinerna som kallas solera.

Pineau des Charentes

Pineau des Charentes är en aperitif som tillverkas i Bordeaux-trakten. Mycket ung konjak blandas med ojäst druvmust och fatlagras sedan till minst året efter skörd. Står det Vieux Pineau på etiketten betyder det att blandningen legat minst fem år på fat. Alkoholhalten ligger mellan 17 och 18 volymprocent och smaken är druvig och söt. I Champagne tillverkas ratafia på samma sätt.

Pommeau 

Bretagne och Normandie har två respektive AOC för Pommeau, som tillverkas på liknande sätt som Pineau. En ung calvados blandas med ojäst äppelmust till dess att alkoholhalten når 17 volymprocent. Det färdiga resultatet läggs på fat och det färdiga resultatet smakar sött med toner av vanilj och torkad frukt. 

 

 

 

 

 

Historiefakta om starkvin

Förr höll inte vanligt vin för de långa sjötransporterna och ett sätt att lösa problemet var att hälla sprit i vinet. Då försvann risken för efterjäsning och den extra alkoholen tog också kål på bakterier. Även om transporterna i dag är betydligt snabbare, tillverkningsmetoderna bättre och det finns kylmöjligheter, lever starkvinerna fortfarande kvar.