Österrike - vita viner med världsrykte

Österrikes vita viner har nått världsrykte på senare år, men tillgången är begränsad. Själva dricker de 75 procent av sin produktion, och av resten går 65 procent till Tyskland. Ändå kan vi i Sverige glädja oss åt ett bättre utbud än någonsin tidigare.

Vårt förhållande till österrikiska viner har skiftat under åren. På 1970-talet drack vi dem enkla och billiga, oftast med restsötma. På 1980-talet gjorde lantvinet succé innan glykolskandalen tog död på all efterfrågan. I mitten av 1990-talet upplevde grüner veltliner en första blomstring, och efter att landets riesling slagit internationellt trängde ryktet om såväl topp- som vardagsvinernas kvalitet slutligen igenom.

Kvalitetsrevolution

Glykolskandalen var ett stålbad som härdade, och nu åtnjuter vi följderna av den österrikiska kvalitetsrevolution som odlarna själva tvingade fram. Man gick från tunna, aromatiska och ganska mjäkiga sällskapsviner som dracks upp på plats till de torra och distinkta matviner som landets jordmån, klimat och druvsorter lämpar sig så bra för.

Grüner veltliner, fullproppad med grapefrukt och vitpeppar, går i den breda stilen – ett användbart vin med både frisk syra och fyllig fruktighet. I sina lättare varianter matchar det fisk, skaldjur och sallader. I tyngre, sent skördade utföranden, som smaragd, dricks det till wienerschnitzel eller det främsta av allt: tafelspitz - kokt nötkött med apfelkren och världens godaste buljong.
Riesling tar sig ungefär samma uttryck som i Tyskland, med förföriskt blommig frukt och distinkta, citrusfriska syror, men kraften och intensiteten är ofta ett snäpp högre.

Sauvignon blanc görs i Steiermark ofta i en lite mognare stil än i Frankrike och Nya Zeeland, med mer ”gula” aromer men inte mindre läckra.

Naturlighet ett ledord

Vinerna lagras i regel på stora äldre ekfat som låter en avrundad frukt dominera, och den nya teknik man använder är bara till för att förbättra, inte förändra. Över huvud taget ser man mycket lite ”vindesign”. Alla är besatta av naturlighet, och flera av toppodlarna är numera ekologiska eller biodynamiska.

Vinodlandet är koncentrerat till den östra, mindre bergiga delen av landet, och från Wien kan man nå alla vindistrikt inom en timme – utom det sydliga Steiermark som tar två. Österrike är det nionde största turistlandet i världen, trots sin litenhet, och vinturism är ett utbrett nöje, även om just den gruppen mest består av österrikarna själva.

När säsongen går igång på vår och höst drar de ut i horder till långborden i odlarnas trädgårdar för att prova det nya vinet. På en heurigen nedanför de branta stenterrasserna i Wachau öser man in sparris till riesling eller grüner veltliner och avrundar med en aprikosdessert. I en buschenschank på en kulle i Steiermark får den pumpakärneoljebestänkta salladen sällskap av sauvignon blanc eller morillon, det lokala namnet på chardonnay. I  Neusiedlersee kan man bunkra upp med dessertviner - kraftigt aprikospräglade med en härlig ton av dadlar. Druvorna angrips pålitligt varje år av ädelrötan botrytis i höstdimmorna vid denna grunda fågelsjö.

Nya röda viner i ropet

Men just nu gäller den största hetsen faktiskt de röda vinerna, som slits ur händerna på odlarna så fort de buteljerats. Här har man alltid varit förtjust i rött från grannlandet Italien, och producenterna i Burgenland, som för 10–15 år sedan fick pippi på kraftiga, ekfatslagrade kioskvältare av blaufränkisch, zweigelt och st laurent blandat med merlot och cabernet, har nu sansat sig och sökt sig mot en mer balanserad elegans. Men entusiasmen för de nya rödvinerna har drivit upp priserna till rätt höga nivåer, och även om en del är sensationellt bra är det svårt att kalla dem direkt prisvärda.

I dag har Österrikes nya vinprofil visat sig passa bra för den svenska smaken, både vinerna i mellanprisklassen och de dyra i toppen. Inte minst har de allroundegenskaper som täcker det mesta på en buffé.

Vi är ständigt nyfikna på nytt, och små vinländer har ofta svårt att hålla sig kvar i rampljuset. Österrikes producenter har dock hävdat en egen stil som inte längre sammanblandas lika lätt med den tyska, och efter att svenska vinskribenter i åratal lovsjungit dessa viner har slutligen också några blivit publikfavoriter.

Text: Karsten Thurfjell

En längre version av texten har publicerats i Bolaget nr 4-2012.