Östra stranden

Inledning

Östra Bordeaux kallas också högra stranden, eftersom området ligger på floden Dordognes högra sida. Här tampas St-Emilion med Pomerol om stjärnrollen – medan Fronsac, St-Emilions satelliter, Lalande-de-Pomerol och Canon-Fronsac nöjer sig med biroller.

Pjäsen de medverkar i handlar huvudsakligen om druvan merlot och den ger här plommonfruktiga och smakrika viner, som är tillgängliga i sin ungdom men åldras lika väl som sina stramt förnäma cabernetkusiner i Médoc. De allra bästa vinerna kan också kosta mer än médocvinerna och de hör därmed till det absoluta toppskiktet bland världens viner – både vad gäller pris och kvalitet.

Viner

St-Emilion

I St-Emilion görs enbart röda viner, främst av merlot och cabernet franc, här även kallad bouchet. Vinerna varierar i stil, beroende på varifrån i området de kommer. På sluttningarna nedanför staden St-Emilion består jordmånen främst av kalksten och lera – vilket tenderar att ge mjukare och elegantare viner än de från de grusrikare jordarna i väster.

De flesta egendomarna är små jämfört med slotten i Médoc. Vinerna är med sin dominans av merlot ofta mer tillgängliga i sin ungdom än de cabernetbaserade médocvinerna. I doften hittar man vanligen toner av korinter och mörka bär, medan smaken upplevs som relativt fyllig och plommonfruktig.

Garageviner

Ett fenomen som tog sin början under 1990-talet är uppkomsten av så kallade Microchâteaux. Det är en inofficiell term som betecknar mycket små egendomar som gör kraftiga och koncentrerat fruktiga rödviner i små kvantiteter. En annan benämning på dessa producenter är garagistes – en antydan om att volymen de producerar är så liten att den skulle kunna framställas i ett garage. Prislappen på dessa viner brukar i många fall överstiga de främsta klassificerade vinerna från Médoc, Graves och St-Emilion.

St-Emilions satelliter

Norr om St-Emilion ligger fyra så kallade satellitkommuner, som har rätt att lägga namnet St-Emilion till sina egna kommunnamn. Vinerna liknar St-Emilions men uppnår inte samma elegans och smakrikedom. Montagne-, och Lussac-St-Emilion producerar avsevärt mycket mer vin än de båda mindre Puisseguin- och St-Georges-St-Emilion.

Pomerol

Pomerol är ett av Bordeaux’ främsta rödvinsdistrikt. Här dominerar merlot men tar ibland hjälp av cabernet franc. Pomerol ligger på en platå nordost om staden Libourne och jordmånen består av lera blandat med grus. Vinerna är plommonfruktiga och relativt fylliga med inslag av russin och choklad. Med mognad får de ofta en bouquet av stall och multna löv.

I Pomerol finns ingen officiell klassificering liknande den i St-Emilion eller Médoc, men i praktiken styr priserna vinernas inbördes hierarki. I topp ligger Château Pétrus. Slottets vingård har ett extra stort inslag av järnrik lerjord – crasse de fer – något som anses ha stor betydelse för kvaliteten.

Övriga områden

Norr om Pomerol ligger Lalande-de-Pomerol, som producerar Pomerolliknande viner.

Fronsac och Canon-Fronsac är två andra områden där det enbart produceras rött vin. Dessa appellationer har låtit tala om sig allt mer på senare tid. Vinerna påminner om en Pomerol i stil men kan vara något strävare. 

Côtes de Castillon och Bordeaux-Côtes de Francs ligger öster om St-Emilion och man producerar huvudsakligen rött vin. de Francs producerar även en liten del sött vitt vin.
I Côtes de Bourg produceras huvudsakligen merlotbaserade röda viner. Liknande viner görs också längre norrut i Premières Côtes de Blaye. I bägge appellationerna produceras även en liten mängd torrt vitt vin. Appellationen Côtes de Blaye är förbehållen torra vita viner och de röda vinerna etiketterar sig som Blaye AC sedan år 2000. Från och med 2008 får alla bordeaux’ olika Côtes-appellationer använda den gemensamma beteckningen Côtes de Bordeaux om de så önskar.

Druvor

Dominerande druva är merlot. Den behärskar alla lerrika jordar, men där gruset går i dagen växer också cabernet franc, cabernet sauvignon och till och med litet malbec i fronsac. Vita viner förekommer, främst i Blaye och Bourg, där dominerar ugni blanc men arealen för sauvignon blanc ökar stadigt.

Klimat

Bordeaux milda maritima klimat avtar ju längre österut man kommer, vilket innebär ett mer kontinentalt klimat med torrare, varmare somrar och kallare vintrar. Tyvärr tilltar också faran för vårfrost.

Sluttningar, grus och sand

Det finns ett myller av jordmåner här, men det är i huvudsak fyra olika typer av jordmåner. I mitten finns en kalkstensplatå, omgiven av kritjordar med lera och slam, i nordväst är det ett sandlager som täcker huvudsakligen lerjordar, och slutligen i Dordognedalen i söder är det lite lättare jordar bestående av slam, grus och sand.

Lagar

I likhet med vinerna från Médoc och Graves har även St-Emilion en klassificering, som skapades 1955. Skillnaden är att den är inbyggd i områdets AC-system och tänkt att revideras vart tionde år. De två AC som finns är St-Emilion, som inkluderar dess fyra satelliter, och St-Emilion Grand Cru.

Endast viner från appellationen St-Emilion Grand Cru kan aspirera på att bli uppklassade till kategorierna ”Grand Cru Classé” och ”Premier Grand Cru Classé”. Denna är i sin tur uppdelad i A- och B-klass. I A finns fyra: Château Ausone, som ligger på en sluttning söder om staden St-Emilion, Château Cheval-Blanc vid gränsen till Pomerol samt (sedan 2012) Château Angélus och Château Pavie. Klass B har fjorton respekterade namn, som alla kämpar för uppflyttning till A. Klass B har elva högst respekterade namn, som alla kämpar för uppflyttning till A. 

Historia

Östra Bordeaux låg länge i skuggan av Médoc, som vid Världsutställningen i Paris 1855 fick sina slott klassificerade. Vid Världsutställningen 1878 började dock östra Bordeaux visa sin klass då Chateau Pétrus erhöll en guldmedalj. Trots det dröjde det ytterligare nära hundra år tills världen verkligen fick upp ögonen för St-Emilions viner, och Pomerols stjärnstatus har hela tiden hämmats av dess småskaliga produktion.
Med Château Pétrus som föregångare har viner som le Pin, La Mondotte och Valandraud nu sprungit ikapp och ibland förbi Médocs dyraste premier cru-slott.

St-Emilion ett världsarv

Romarna var förmodligen först med att odla vin i området. Staden St-Emilion växte sakta men säkert fram med början någon gång på 700-talet. År 1999 blev kulturlandskapet i Saint-Èmilion utnämnt till ett Världsarv av UNESCO. Men länge var Libourne (befäst på 1200-talet) viktigare som handelscentrum för områdets viner. Vid floden Dordogne halvvägs mellan Bordeaux och St-Emilion kontrollerade man sjöfarten på floden och snart nog tog man över affärerna med vin och spannmål från Fronsac och St-Emilion.

Holländska handlare

På 1600-talet tog holländarna över kommersen och köpte upp stora mängder vin, främst vitt, som fraktades från Bergerac. Men de tycktes inte ha haft något intresse för vare sig St-Emilion, Pomerol eller Fronsac. Man riktade också in sig på marknaderna norr om Frankrike, Belgien och Holland. Och än i dag är vinerna från St-Emilion och Pomerol mer efterfrågade där än i England, som förblivit Médoc troget.