Engelsk öl – många stilar, oftast varmjäst
I Storbritannien finns det en stor mångfald av ölstilar och det är svårt att hålla koll på alla. Men oftast handlar det om ale.
England satt bredvid och tittade på när kalljäst lageröl inledde sitt segertåg över Europa på 1800-talet. På de brittiska öarna höll man i stället fast vid den varmjästa stilen. Varför? Det fanns redan en etablerad industri som bryggde överjäst porter och ale.
På de brittiska öarna höll man i stället fast vid den varmjästa stilen.
Engelsk öl är ofta ale
Samtidigt finns en rad olika alestilar som är olika till smak, doft och utseende. Det är heller inte självklart att det bara kallas "ale". Det kan lika gärna vara en india pale ale, barley wine, bitter – ja, listan kan göras lång.
Gärna en bitter för britten
Den kanske vanligaste öltypen, bitter, är ett gyllengult öl. Däremot behöver beskan inte vara så dominant som namnet antyder. Bitter finns i olika alkoholstyrkor och kallas allt från ordinary bitter som har låg alkoholhalt (som svenskt mellanöl) till extra special bitter som kan landa på omkring 5,5 volymprocent.
En bitter är för britten vad en stor stark är för svensken. Många bryggerier äger helt eller delvis pubkedjor, där det förstås främst är de egna sorterna som erbjuds.
IPA skapades i Storbritannien
Annars är india pale ale, IPA, den ölstil som har slagit igenom mest i dagens ölvärld. En myt är att IPA:n kom till i slutet av 1700-talet för att klara resan till de engelska kolonierna i Indien. Det är inte riktigt sant, då ölet fanns tidigare under namnet october beer. För englandsmarknaden lagrades ölet alltid ett par år, men när det skickades till Indien gjorde man det färskt och lagringen skedde under båtresan dit.
Efter hand kom ölet att kallas india pale ale och utvecklades vidare bland bryggerierna i staden Burton-on-Trent. Vattnet där var extra hårt och innehöll gips, vilket gjorde beskan tydligare. Gipset bidrog även till att färgen blev ljusare och klarare än annan öl på den tiden.
Mörkare ale i norra delen
Ju längre norrut i England, desto maltigare blir ölet. Beskan blir också mindre framträdande ju längre bort från humleodlingarna i syd man kommer. I brown ale används mer rostad malt, vilket ger chokladtoner, och humleprofilen är nedtonad. Mild är en mörk, maltig och alkoholsvag öl som oftast hittas på puben. I Skottland är alen ofta stark och koncentrerad och maltig med rostade, knäckiga aromer.
En relativt ny stil är golden ale. Denna ljusa och lättdruckna stil uppstod på 1960-talet då klassisk ale började få allvarlig konkurrens av ljust lageröl även i Storbritannien.
Barley wine är trendigt igen
Om vi går vidare är det på sin plats att stanna vid barley wine, vilket ordagrant betyder "vin på korn". Här är alkoholhalten ännu högre, ölet är fylligare med en påtaglig fruktighet, har en vinös ton och inte sällan lite sötma. Det finns ett tydligt släktskap med strong ale och old ale.
Stilen har stundtals fallit i glömska. För eldigt, tycker vissa, för sött, tycker andra. Men i takt med att ölintresset runt om i världen ökar märks en vurm för barley wine.
Porter blev hel industri
Sist men inte minst kommer vi till det man framför allt förknippar med Irland: en mörkt skummande stout eller porter med inslag av rostat korn. Ursprunget är London, där man på 1700-talet blandade mörk ale med olika ålder. Snart utvecklades det en hel porterindustri och ölet spreds över världen. Även om stilen föll i glömska i England levde den kvar på många håll, exempelvis runt Östersjön.
Skillnaden mellan porter och stout?
Steget mellan stout och porter är inte långt. Bägge är relativt fylliga i smaken och med tydlig beska. Det finns i torr variant och med sötma. Imperial stout/porter har mer alkohol, högre beska och ofta kännbar sötma. Ordet stout betyder i själva verket "kraftig" eller "fyllig" och användes ihop med porter av kraftigare slag. En stout porter helt enkelt. Med tiden förkortades det till stout.
Brittisk humle
East kent golding, fuggles och target är berömda humlesorter med England som ursprung.
Landets humleodlingar ligger i den södra delen. Ölet härifrån är i regel mer humlearomatiskt och beskare jämfört med de som tillverkas i norr.