Lövskog på hösten

Annika Jankell: Jag var oerhört ensam och skulle klara allt själv

Det var i början av 1990-talet som journalisten och programledaren Annika Jankell mötte den geniförklarade skådespelaren Thorsten Flinck och de två blev handlöst förälskade – ett kändispar som snabbt fick två döttrar. Sedan dess har Annika svarat på otaliga frågor om hur hon kunde skaffa barn med en missbrukare.

– Men jag blev ju inte kär i en missbrukare, säger hon med en lätt suck. Jag blev kär i en vacker själ som senare visade sig ha problem. Och att ha hand om barn är en västanfläkt jämfört med att försöka leva med en missbrukare.

Hon tackar sin grundtrygghet och sin, som hon säger, extremt stabila uppväxt för att hon klarade av den turbulenta tiden med två små barn, försörjningsansvar och en egen yrkeskarriär – mitt i upptäckten av att missbruket var ett alldeles för stort problem för att hon skulle kunna lösa det.

– Vi bodde inte ihop, och det var nog väldigt avgörande för att det ändå gick, säger hon. Jag valde att bli ensam mamma för att slippa ha förväntningar på något som ändå aldrig skulle bli så i verkligheten.

”Det finns inga genvägar för den som missbrukar. Man måste ställa ett ultimatum och sedan stenhårt stå fast vid det”, säger Annika Jankell.

Drygt 20 år senare vet hon inte bara allt om medberoendeproblematik, hon föreläser även om ämnet på universitet över hela landet och ska i sommar fortsätta kunskapsspridningen under Almedalsveckan.

– Det var ingen som pratade om det här ämnet när jag fastnade i medberoende. Begreppet var totalt okänt för mig. Jag trodde medberoende innebar att jag också skulle vara fast i något missbruk, förklarar Annika och fortsätter:

– Nu skrivs böcker och det görs TV-serier, och ändå möter jag en enorm kunskapstörst när jag är ute och pratar. Jag märker att jag symboliserar en lättnad för många när jag vågar beskriva vad som kan hända närstående till missbrukare.

Stoppade löpsedlar

I efterhand tackar Annika offentligheten för att hon någorlunda tidigt drog i nödbromsen. För en offentlig person som Thorsten Flinck, av många uppfattad som en spännande blandning av scengeni och riksmissbrukare, gick inte det vilda och destruktiva livet att dölja.

– Jag har ringt hur många nattliga samtal som helst till kvällstidningsredaktioner och chefredaktörer med budskap som: ”Om ni publicerar den där löpsedeln i morgon så skadar ni allvarligt mina två barn.” Som mediekunnig lyckades jag stoppa rätt många löp, men självklart inte alla.

Ett missbruk går oftast att dölja så länge fasaden inte rämnar, men det gjorde den här.

Man köper alla förklaringar och ursäkter, och det blir vi mot världen.

– Från början väljer man att se det som händer som isolerade ögonblick, som något som inte kommer att upprepas. Man köper alla förklaringar och ursäkter, och det blir ”vi mot världen”.

Och sedan?

– Man blir som en blodhund som är expert på att sniffa upp gömställen och bevis. Och när man sitter som anhörig på ett behandlingshem inser man hur stora problemen verkligen är – och där gick det upp för mig: Jag kan varken rädda livet, hälsan eller anseendet – det spelar ingen roll hur kloka saker jag säger, hur mycket kärlek jag ger eller vilken fantastisk terapeut jag letar upp.

"Måste ställa ultimatum"

I det här läget börjar Annika gå i terapi och får bland annat lära sig att sätta gränser och förstå skillnaden mellan djup empati och medberoende. 

– Det finns inga genvägar för den som missbrukar, säger hon. Man måste ställa ultimatum och sedan stenhårt stå fast vid det. 

Under den här tiden fick Annika ofta höra hur stark hon var.

– Men jag var oerhört ensam och skulle klara allt själv. Det bästa stödet fick jag genom praktisk avlastning. När jag visste att allt var ordnat för barnen kunde jag känna lugn, till exempel inför en jobbresa. Min mamma var till stor hjälp, men även andra ställde upp med handfasta insatser.

Att förklara för barnen tycker hon inte var så problematiskt som många kanske tror. Hon började med en mycket enkel version på temat ”pappa är allergisk, men kan inte låta bli – och då blir han inte sig själv. Men han älskar er lika mycket ändå”. Sedan byggde hon på med ytterligare förklaringar och nyanser vartefter barnen blev äldre, men grundtemat var detsamma. När det gäller döttrarnas tonårstid och oron för allt från cigaretter till narkotika valde hon en retorik som visat sig vara framgångsrik.

När jag visste att allt var ordnat för barnen kunde jag känna lugn.

– Vi har alltid haft en öppen dialog och jag körde på förtroende-spåret om ”vad korkade de är, de där tjejerna som röker – är det ingen som förklarat för dem att de bara ser osäkra ut?” Sedan har det varit väldigt viktigt för mig att föregå med gott exempel. Jag har absolut nolltolerans mot att köpa ut och att bjuda ungdomar på alkohol. Det är en signal som tydligt visar var jag står i frågan och att jag aldrig tänker kompromissa.

Annika Jankells drivkraft att sprida kunskap och att fortsätta föreläsa om medberoende verkar inte sina. 

– Jag tänker hålla på till dess missbruk betraktas lika mycket som en sjukdom som hjärtinfarkt eller cancer – och dit är det ganska långt även om attityderna ändras.