Dryckesauktionen 2–4 november

Hösten är här med besked och för auktionernas del innebär det drygt 2 000 poster. Champagne tar hem största kategori för denna gång följt av skotsk whisky och röd bordeaux. Japansk whisky i form av sifferkort och sauternes från 1920-, 1930- och 1940-talen är bara en del av det som sticker ut.

Cognac som kategori hos oss brukar inte dra de stora rubrikerna, utan ligger ofta 1–2 procent av en total katalog. Men det hindrar oss inte för att fördjupa oss lite mer i regionen. Skadedjur, världskrig, ekonomiska kriser och förändrade konsumtionsvanor har alla påverkat hur cognac har producerats, sålts och uppfattats.

Vinlusens påverkan

Under 1870-talet nådde vinlusen phylloxera regionen Charente, i sydvästra Frankrike. Även om regionen till viss del var varse om problematiken från grannregioner blev konsekvenserna stora även här. Enligt Cognacs branschorganisation BNIC förstördes omkring 85 procent av regionens vinodlingar.

Lösningen var för många säkert bekant: europeiska druvsorter ympades på motståndskraftiga amerikanska rotstockar. I samband med återplanteringen fick folle blanche successivt ge plats åt ugni blanc, som med sin höga syra och lämplighet för destillation kom att forma den moderna cognacproduktionen. I dag utgör ugni blanc mer än 98 procent av vingårdarna.

Krisen bidrog också till ett större behov av att skydda namnet Cognac. Under slutet av århundradet blev det ett allt större problem med imitationer av drycken och behovet av att skydda ursprunget ökade. År 1909 fastställdes det geografiska området, 1936 definierades produktionsvillkoren för den kontrollerade ursprungsbeteckningen och 1938 preciserades området kommun för kommun och cru för cru.

Den förändrade vinodlingen, gav upphov till ett intensifierat forskningsarbete och bidrog till det regelverk som fortfarande sätter gränserna för vad som får kallas cognac.

Cognac och whisky: konkurrens och symbios

Det berättas ofta att cognacbristen efter phylloxeran drev brittiska konsumenter mot skotsk whisky. Sambandet är dock mindre rakt än så, eftersom whiskyns expansion redan var påbörjad.

I modern tid tycks dryckerna i stället ha närmat sig varandra i hur de säljs. Fatnummer, årgång, cru och fatstyrka har fått större utrymme inom cognac, ett språk välbekant från whiskyn. Ett cognachus har till och med beskrivit hur utvecklingen inom whisky skapat ett tryck på cognac att följa efter. Där den traditionella cognacen säljer en återkommande husstil, säljer dessa buteljeringar snarare ursprunget, avvikelsen och det unika.

1945–1973: Cognac blir en global exportprodukt

Efter andra världskriget växte cognac snabbt internationellt. Mellan 1950 och 1970 tredubblades exporten, driven av bland annat USA och Storbritannien. De fyra stora husen Martell, Courvoisier, Rémy Martin och Hennessy stod tillsammans för omkring 70 procent av exportvolymen.

Det var under denna period som ett drag i dagens marknad blev särskilt tydligt: Cognac produceras inom ett strikt avgränsat franskt område men konsumeras huvudsakligen utanför Frankrike. Regionens ekonomiska utveckling blev därför mer exponerad och känslig för konjunkturer, handelspolitik och konsumtionsförändringar på andra marknader.

1973–2000: Kris, överproduktion och förändrad identitet

Efterkrigstidens expansion var inte obruten. Oljekriserna 1973 och 1979 sammanföll med överproduktion i Cognac. Beroende av export gjorde kategorin känslig när den internationella efterfrågan försvagades. Utvecklingen hade paralleller till den skotska whiskyindustrins så kallade ”Whisky Loch”, där överproduktion och vikande efterfrågan byggde upp stora lageröverskott under 1970- och 1980-talen.

2000-talet till i dag: Tillväxt, koncentration och ny osäkerhet

Under 2000- och 2010-talen växte cognac på nytt, inte minst genom stark efterfrågan i USA och Kina. Men framgången ökade samtidigt beroendet av ett begränsat antal marknader. Mycket pekar på att just koncentrationen till USA och Kina, tillsammans med handelspolitiska spänningar och förändrade konsumtionsvanor, är att se som betydande utmaningar för framtiden. Vad gäller exportvolymen som jag nämnde tidigare har de fyra stora cognacshusen ökat sin andel och står i dag uppskattningsvis för mellan 75–90 procent, beroende på hur man räknar och vem du frågar. Intresset för de mindre kända producenterna med fokus på specifika crus, tydligare ursprung och transparens har dock ökat, en trend som dryckesvärlden överlag delat under en längre tid.

Dagens cognac är resultatet av både tradition och förändring. Historien har format hur drycken produceras, säljs och uppfattas, och samma process fortsätter. Hur framtidens konsumenter kommer att se på cognac återstår fortfarande att se.

Välkommen till dryckesauktionen 2–4 november
Anton Augustsson, värderingsansvarig