Torrhumling, bitterhumle och aromhumle
I humlekottarna, honblommorna på humleplantan, finns ett gult frömjöl som kallas för lupulin. I detta lupulin finns alfasyrorna som ger ölet beska men också de essentiella oljor som ger arom åt ölet.
Torrhumling
Torrhumling innebär att man tillsätter humle efter vörtkokningen, i det färdiga ölet eller medan ölet jäser. Syftet är att maximera aromerna i ölet utan att öka beskan. Torrhumling är en historiskt viktig metod som i dag fått allt större spridning i takt med att mängden öl präglad av aromatisk humle har ökat.
Syftet är att maximera aromerna i ölet utan att öka beskan.
Bitterhumle
Humlens förmåga att generera beska beror på andelen alfasyra. Normalbeska sorter kan ha en andel på 5–13 procent, medan aromatiska sorter ofta ligger på 3–9 procent.
Riktigt bittra humlesorter innehåller höga halter av alfasyra, 11–18 procent. Humlesorter med så hög halt av alfasyra som är resultatet av många år och generationer av genetiska korsningar. Det kan låta invecklat men det finns ett ekonomiskt incitament för det. Det är nämligen humlen som är den dyraste ingrediensen i ett öl.
Efter skörd är humlekottarna känsliga för syre och ljus. De säljs därför vakuumförpackade.
Aromhumle
Aromatiska humlesorter har ofta låga halter av alfasyra. Syftet är att bidra med aromer, snarare än beska. Karaktären hos olika sorters humle skiftar stort och sätter tydlig prägel på många ölstilar. Den tjeckiska sorten Saaz är med sin kryddiga ton typisk för en tjeckisk pilsner. Den blommiga doften av East Kent Golding är lätt att hitta i engelsk pale ale, och den amerikanska sorten Amarillo med sina distinkta toner av citrus är vida igenkänd.