Mer om skotsk ale

Det har en historisk förklaring att den skotska alen är maltig och fruktig i smaken med nedtonade humlearomer. Humle odlades nämligen inte i svala Skottland – i stället användes ljung som krydda. Skotsk ale skiljer sig än i dag från engelsk ale genom att den skotska är mer maltbetonad.

Skotsk ale är ofta mörkbrun med rostade inslag i smaken som ger aromer av farinsocker och knäck. Färgen och smaken kommer från att en viss del karamellmalt används, men också av de speciella jäststammar som används. I vissa alkoholstarkare varianter kan en viss rökighet märkas. Traditionellt kommer det från att vörten kokades flera timmar över öppen eld för att få ett mer koncentrerat innehåll. Numera är det ovanligt med kokning över öppen eld och rökinslag i ölet. 

På flasketiketterna står det ofta shilling eller tecknet ”/-” och det har en historisk förklaring. Antalet shilling på etiketten betecknade priset på en tunna öl under 1800-talet.

I dag finns det fyra klasser som används. De tre alkoholsvagaste kallas 60, 70 eller 80 shilling alternativt light, heavy, export och har en alkoholhalt under sex volymprocent. Den starkaste kallas 90 shilling eller wee heavy och har en alkoholhalt över sex procent. Vid framför allt export kallas den även scotch ale.