Mer om hefeweizen

Veteöl är varmjäst/överjäst och en stor del av kornmalten är utbytt mot vetemalt. Enligt tysk lag måste weizenbier innehålla minst 50 procent vetemalt och vara varmjäst. Många bryggerier använder dock 60–70 procent vetemalt.

Veteöl blev populärt i Bayern under medeltiden och de styrande hertigarna såg till att få monopol på tillverkningen. Detta höll i sig till 1798 då rättigheterna släpptes fria. Dock ville väldigt få bryggerier göra veteöl och det var först på 1960-talet som ölstilen kom i ropet igen. Namnet hefeweizenbier betyder ordagrant "jästveteöl" och visar på att ölet serveras ofiltrerat – det vill säga med jäst kvar. Det gör att ölet blir lite grumligt.

Ofta används också namnet weissbier, vilket betyder "vitöl". Det kommer sig av att under medeltiden var i stort sett all öl mörk eftersom ljus malt inte gick att producera. Öl som inte var fullt lika mörk kallades vitöl, oavsett hur den bryggdes eller vad den innehöll. Öl som innehöll vete kallades då weizenbier.

Kunskapen om att göra ljus malt kom i slutet på 1800-talet. Då blev weissbier och weizenbier synonymer för veteöl. Smakprofilen hos en hefeweizen är till väldigt stor del beroende på jästen som ger aromer av banan, kryddnejlika och vanilj. Ölet innehåller också ovanligt mycket kolsyra vilket ihop med vetemalten alltid ger ett kraftigt skum.