Hitta på sidan: Viner   Druvor   Klimat & jordmån   Historia

Viner

Barolo omfattar drygt 1 900 hektar och producerar ungefär 87 500 hektoliter vin per år. Barolo omfattar 181 lägen, eller menzioni geografiche aggiuntive, i elva kommuner. Fem av kommunerna utgör kärnan och står för majoriteten av produktionen:

• Barolo
• La Morra
• Castiglione Falletto
• Serralunga d’Alba
• Monforte d’Alba

Det finns viktiga skillnader lägena emellan, vilka speglas av de två dominerande jordmånerna, märgel och sandsten. Hela området ligger på floden Tanaros högra bank, och regionen delas av bifloderna Tallòria dell'Annunziata och Tallòria di Castiglione. Sydväst om Tallòria dell'Annunziata ligger byn Barolo och nordväst om ligger byn La Morra. Öster om Tallòria di Castiglione ligger Serralunga d’Alba och Monforte d’Alba ligger väster om floden, men rakt söderut i förhållande till Castiglione Falletto – i sin tur är beläget mitt emellan de båda bifloderna.

Odling och vinifiering i Barolo

Odlingarna ligger på en altitud mellan 250–450 meter över havet. När det gäller nebbiolo får druvan inte odlas lägre än 170 och inte högre än 540 meter över havet. Nyplanteringar får heller inte ha rakt nordlig exponering. Planteringstätheten i Barolo måste vara minst 3 500 rankor per hektar.

Lagringstider i Barolo

Vinerna måste lagras i minst 38 månader innan försäljning, varav 18 på fat för barolo och 62 månader för barolo riserva, räknat från året för skörd. Lägsta tillåtna alkoholhalt är 13 volymprocent.

Barolo DOCG måste buteljeras inom regionen. Vinerna bedöms av en provningskommitté och får då ett numrerat flasksigill.

Sedan 2010 finns i Barolo DOCG ett system med officiella underzoner kallat Menzioni Geografiche Aggiuntive eller MGA. Det omfattar vissa byar, enskilda vingårdar och samlingar av angränsade vingårdar.

Druvor

Äldsta omnämnandet av nebbiolo i Piemonte kan spåras till år 1266. I Italien finns omkring 4 500 hektar planterat och nästan allt odlas i Piemonte. 

Namnet kommer av ordet nebbio som betyder "dimma". Sannolikt kommer det av den tunna beläggning som täcker de mogna druvorna. Dimman i namnet har alltså inte, som tidigare föreslagits, att göra med eventuell dimma vid skörd.

Vid sidan av pinot noir är nebbiolo kanske druvan med störst förmåga att uttrycka skillnader mellan olika växtplatser. Generellt är nebbiolo-viner ljusa i färgen och blir snabbt orangefärgade med ålder. Vinerna har oftast hög fruktsyra och tanninnivån är särskilt hög. Vinerna uttrycker ofta en bred palett av olika aromer, däribland tjära, torkade körsbär, lakrits, violer, rosor och kordit (röksvagt krut).

Nebbiolo är den druvsort som knoppar tidigast och mognar sist, ofta dröjer det till efter mitten av oktober innan den kan skördas. Den trivs bäst på sluttningar, men ännu viktigare är jordmånen. Den kalkrika märgeln norr och söder om Alba verkar vara det perfekta underlaget för nebbiolo.

Nebbiolo har tydliga svårigheter med olika virussjukdomar. Det kan bero på inavel från en gammal sort koncentrerat till ett begränsat område, vilket gjort det svårt att utveckla bättre kloner.

Klimat och jordmån

Klimatet i Barolo är kontinentalt med en årsnederbörd på 850 mm, varav 85 i skördemånaden oktober. Medeltemperatur i juli är 22 grader. Klimatet mildras av de luftströmmar som följer Tanarodalen och sänker temperaturen på sommaren. De ger även upphov till höstdimman som bidrar till nebbiolos långsamma mognad. Odlingsrisker är mjöldagg, hagel, frost och med det omogna druvor. Årgångsvariationerna kan vara stora och de senaste årens varma klimat har gynnat den långsamt mognande nebbiolo.

Kalksten i väster

Jordmånen i väster består av kalkrik märgel. Den är relativt kompakt, ganska bördig och har en blåaktig ton då den präglas av magnesium och mangan. Denna jordmån präglar Barolo och La Morra, vars viner generellt blir fruktigare, mer aromatiska och mognar lite snabbare.

Sandsten i öster

Jordmånen i öster har en högre andel komprimerad sandsten, ofta kallad helvetian. Den är inte lika kompakt, mindre bördig och har en beigegul färg. Monforte d’Alba och Serralunga d’Alba präglas av denna jordmån och vinerna blir mer strukturerade, kraftigare och mognar långsammare. I Castiglione Falletto finns båda jordmånerna och vinerna präglas av en kombination av de båda stilarna.

Historia

År 1796 invaderade Napoleon I Barolo ch resten av Piemonte, som då var en del av kungadömet Sardinien. Ett bestående avtryck blev nya arvslagar där allt delades lika mellan alla. Precis som i Bourgogne har Barolo därför en fragmentarisk ägarfördelning med många och små odlingar. De är idag i snitt 1,9 hektar men tidigare var de ännu mindre.

Till skillnad från andra större vinregioner i Italien finns det i Langhe och Barolo en stor andel småodlare som har ägt sin mark ända sedan sent 1800-tal. Även om ägorna var små så var bönderna från och med då inte en del av arrendatorssystemet kallat mezzadria, som exempelvis fanns kvar i Toscana ända fram till 1960-talet. Detta medförde att en ny klass av markägare, som köpte och sålde mark, växte fram.

Under 1800-talet drabbades Piemonte av tre vinrelaterade sjukdomar. Först oidium, eller mjöldagg, sedan svampsjukdomen peronospora följt av vinlusen som anlände till regionen år 1886. Vid det laget fanns det redan en etablerad behandling – att ympa på amerikanska rotstockar – men vinlusen drabbade Piemonte hårt under de första decennierna på 1900-talet. Odlarna var antingen var för fattiga för att ha råd, eller för isolerade för att nås av kunskapen om hur vinlusen kunde bekämpas.

Under tidigt 1900-tal hade vinerna från både Barolo och Barbaresco trots allt ett så pass gott rykte att andra försökte härma stilarna. De första stegen för att ursprungsskydda vinerna togs därför redan 1908.

Efter första världskriget låg både Barolo och Barbaresco i ruiner. Odlarna valde då att prioritera druvsorter som barbera, dolcetto och freisa framför nebbiolo, då de alla är mer motståndskraftiga mot svampsjukdomar. Tiden efter första världskriget och den efterföljande depressionen hör till de mörkaste i den italienska vinhistorien. Många av entreprenörerna i Turin gick i konkurs och efterfrågan på vin störtdök.

Situationen hann knappt förbättras innan historien upprepades i form av andra världskriget. Fattigdom och inflation gjorde att efterfrågan på kvalitetsvin återigen sjönk. Prisbilden på Barolo sjönk till samma som för viner gjorda på barbera och dolcetto.

Under 1970-talet var Piemontes vinerier i dåligt skick och det fanns knappt elektricitet på landsbygden. Den yngre generationen flyttade till städerna och den gamla skötte odlingarna med konventionella metoder. De använde konstgödsel och besprutning, vilket utarmade jorden. I vinerierna användes stora ekfat, botti, inte sällan från 1920-talet, och det mesta var smutsigt.

På 1980- och 90-talen förbättrades ekonomin. Vinerierna städades upp och investeringar gjordes i vinkällarna. I början av 2000-talet gjordes stora  framsteg i vingårdarna med lägre skördeuttag och högre kvalitet på druvorna. Under 2010-talet började även en omställning till mer hållbar odling.